Det ringde nyss en snubbe från Uppsala. Han började prata på om jag var nöjd med mitt abonnemang och så. Sen började han pladdra på om vädret och vad jag hade för mobil och så vidare. Det enda jag sa var i princip "ja" och "mm". Sen drog han igång ett samtal om mina fakturor och att de var dyrare än vad de kunde vara. Jag talade om för honom att det berodde på att jag hade varit i England två gånger i november och december. Tror ni han brydde sig? Nej. Han ville ju sälja ett nytt abonnemang så han malde på om fördelarna med det nya. Problemet var ju att det skulle i snitt bli dyrare eftersom jag inte har någon resa till England planerad just nu. Om jag dessutom ska flytta utomlands till hösten så lär det inte bli billigt att vara fast med ett abonnemang här i Sverige... Dessutom sa han att det bästa var att vi skötte allt på telefon och att jag slapp skriva på några papper. Hur tänkte han där då? Om jag inte får skriva på något eller så och det händer något så har jag ju inget att komma med!
När han hade snackat i kanske en kvart drog jag till med att det var mamma som skötte mina räkningar och att det var hon som hade koll på allt. Detta resulterade i att han ringde till henne istället. Hon sa i princip bara att hon inte gjorde affärer via telefon och sen var det samtalet över. Varför ska jag ha så jävla svårt att säga nej? Men jag känner mig så taskig om jag bara biter ifrån och lägger på.
Jag tycker synd på personer som har telefonförsäljningsjobb. Folk blir för det mesta bara irriterade på dem. Det är ju inte deras fel att de ringer och vill sälja saker, det är ju deras jobb. De ringer ju inte för att jävlas liksom.
Nåja, något byte av abonnemang blev det inte och kommer inte bli inom den närmsta framtiden heller. Det var bara en rätt jobbig situation som jag inte riktigt visste hur jag skulle ta mig ur. Tur att mamma finns!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar